Mimi

Mimi © Peter Linde/Bildupphovsrätt, 2021. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

Peter Lindes skulpterade karaktärer kännetecknas ofta av en slags innerlighet och något hemlighetsfullt i sitt uttryck. Så också denna bronsskulptur placerad i Kyrkbyn på Hisingen.

Konstverket föreställer en ung flicka med ögonen halvt slutna. Hon blickar ner mot sina händer, där den vänstra handen ser ut att mjukt och försiktigt omfamna något som vilar i hennes andra hand. Ansiktet bär ett uttryck av förundran. Kanske håller flickan i ett litet djur?

Mimi är placerad på en röd granitsockel på en gräsyta bland bostadshusen i Kyrkbyn.

Skulptören Peter Linde föddes 1946 i Karlshamn och är ledamot i Konstakademin. Han har studerat vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och arbetar ofta med porträtt. Han har bland annat skapat skulpturen Ingo the Champ utanför Ullevi och Karin Boye vid Stadsbiblioteket.

Skulpturen ägs och förvaltas av Bostads AB Poseidon, Göteborg.

Ruska

© Anders Kappel/Bildupphovsrätt, 2021. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

På seminariegatan utanför Campus Linné står en stor tångruska i brons, som ser ut att ha spolats upp på land och sedan stelnat i sin form.

Tången, som är skapad utifrån den så kallade blåstångens former, har ett mjukt, böljande uttryck som står i kontrast till materialets egentliga tyngd och hårdhet.

Skulpturen samspelar med betongsockeln genom att några av verkets delar ”rinner” över kanten och ett veck uppstår vid sockelns kant. Beroende varifrån man betraktar skulpturen uppstår nya rumsligheter och former.

På verkets undersida hänger en liten fiskliknande figur i en krok, skapad i rostfritt stål, silverblankt lysande mot bronsets ärggröna patinerade yta. Är det dagens fångst som hänger där?

Anders Kappel föddes 1956 och är utbildad på Konsthögskolan i Stockholm och på Künstlerhaus Bethanien i Berlin. Hans offentliga konstgestaltningar finns bland annat i Stockholm, Lund, Karlskrona, Simrishamn och i Wismar, Tyskland. Han är representerad på bland annat Moderna Museet, Malmö konstmuseum och Göteborgs konstmuseum.

Verket Ruska är inköpt av Statens Konstråd för Göteborgs universitet.

Källan

© Gösta Sillén/Bildupphovsrätt, 2021. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

Under de varma årstiderna kan boende i området lyssna till det stilla porlandet av vatten från konstverket Källan vid Vårfrugatan i Kortedala.

Gösta Silléns konstverk består av tre lätt bearbetade naturstenar som står tätt tillsammans på ett runt och vagt skålformat fundament. I verket finns en inbyggd fontän. På stenarna sitter ett antal bladformer i brons, och från dem strilar vattnet ner, från blad till blad, innan det hamnar i fundamentets vattenspegel.

Verket är placerat på en stensatt rundad yta. Runtomkring finns sittbänkar som är fästa på en mur som löper runt platsen – här kan man sitta och njuta av det rogivande ljudet av porlande vatten under sommarhalvåret, när fontänen är på.

Gösta Sillén föddes 1935 i Brålanda, Dalsland och avled 2015 i Alingsås. Han utbildade sig på Slöjdföreningens skola i Göteborg. Han var i huvudsak verksam som skulptör och var huvudlärare i skulptur på Valands konstskola 1971-76. Sillén har utfört ett flertal offentliga konstgestaltningar. Han var gift med konstnären Ida Isaksson-Sillén.

Verket ägs och förvaltas av Bostads AB Poseidon.

Aktivisten

"Aktivisten" av Johan Malmström. Foto: Hampus Bovbjerg Grip.

Utanför Samhällsvetenskapliga biblioteket står Ingrid Segerstedt Wiberg, förkämpe för mänskliga rättigheter – rakryggad och med en fredsduva i handen.

2021 uppfördes två konstgestaltningar till minne av Ingrid Segerstedt Wiberg. Johan Malmströms skulptur Aktivisten avbildar Ingrid Segerstedt Wiberg som person, medan det andra verket, A. Karlsson Rixons I riktning mot ett annat Sverige: Tiden innan framtiden, går i dialog med hennes gärning.

Ingrid Segerstedt Wiberg var en svensk journalist, politiker och förkämpe för mänskliga rättigheter. Hon levde 1911-2010 och hann med att både bli Sveriges första kvinnliga ledarskribent på Göteborgs-Posten, riksdagsledamot för Folkpartiet och ordförande i Svenska FN-förbundet. Hon var engagerad i frågor som fred, demokrati, jämställdhet och flyktingfrågor.

Rakryggad aktivist

I Johan Malmströms skulptur är Ingrid Segerstedt Wiberg avbildad klädd i kavaj, ståendes med rak hållning och ena armen utsträckt. I handen håller hon en fredsduva, en symbol för fred, kärlek och frihet. Hon står stadigt och rakryggad på marken, blicken är uppfordrande – ett uttryck som är tänkt att spegla hennes förhållningssätt som aktivist för mänskliga rättigheter.

Konstnären har berättat om verket:

”Jag vill att gestaltningen ska fungera som en hyllning till Ingrid Segerstedt Wibergs livsgärning, men även till alla dem, företrädesvis kvinnor, som genom solidarisk praktik, demonstrationer, skrivningar, civil olydnad – men ofta i det tysta – fortsätter hennes kamp för ett mänskligare och solidariskt samhälle.”

Skulpturen är gjord i brons, förutom fredsduvan som är gjuten av så kallat ”nordiskt guld”, en legering mellan koppar och aluminium.

Ingraverat budskap

På skulpturens sockel står en ingraverad text, som återger en något omarbetad version av artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

”Alla människor är födda fria och lika i rättigheter. De är utrustade med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.”

Konstnären Johan Malmström föddes 1963 och är utbildad på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Som konstnär arbetar han med såväl måleri, skulptur, foto och video.

Konstgestaltningarna till minne av Ingrid Segerstedt Wiberg finansieras genom Charles Felix Lindbergs donationsfond och tillkommer på initiativ av Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF), där Segerstedt Wiberg själv under många år var ordförande för den svenska sektionen.

Växtkraft

© Kjell Friberg, 2021. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

En lätt framåtlutad klassiskt utformad vattenkanna i vackert grönt ärgad brons möter Botaniska trädgårdens besökare strax innanför entrén.

Kannan, som i sin utformning påminner om de äldre vattenkannor som ofta tillverkades i zink, har placerats i Botaniska trädgården av den ideella föreningen Botaniskas Vänner.

Med bronskannan ville Botaniskas Vänner manifestera sin verksamhet och gav då i uppdrag åt en reklamfirma att utforma en tredimensionell modell av föreningens logotyp. På en skylt på skulpturens sockel berättas om föreningens tillkomst och dess syfte.

Korallslottet (Alla behöver någonstans att bo)

© Marie Wallin/Bildupphovsrätt, 2021. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

Denna lilla skulptur placerad framför entrén till ett bostadshus i Västra Frölunda kan ses som ett politiskt inlägg om den svåra bostadssituation som råder för många unga människor idag.

Konstnären Marie Wallin har tillsammans med barn till hyresgäster skapat konstverket med undertiteln ”Alla behöver någonstans att bo”.

Den konformade ”korallslottet” ser ut att ha hämtats upp från havets botten. Beklätt med olika snäckformer för det tankarna till ett organiskt format sagoslott, vilket titeln också antyder.

Om man tittar närmare på alla detaljer upptäcker man snart de små figurerna som förgäves försöker ta sig in i korallslottet genom att kravla sig upp på de branta sidorna. Några andra ser ut att titta upp ur vattenytan, spanande uppåt mot det höga slottet.

Konstverket belyser den bostadssituation många unga människor har idag, där det är svårt att få ett eget boende.

Konstnären Marie Wallin har under många år arbetat med miljö- och barnprojekt. Hon har varit engagerad i världsmiljödagen där hon skapat målningar i storformat med barn i Göteborg.

Konstverket ägs av och är finansierat av Bostadsbolaget i Göteborg.

Barn med tunnband (Rytmisk lek)

© Elma Oijens, 2021. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

Tre barnfigurer leker med två stora ringar, mitt bland höghusen på Fagottgatan i Västra Frölunda.

Barn som motiv var vanligt under 1950- och 60-talet, framför allt hos kvinnliga konstnärer. Kanske sågs barnen som representanter för framtiden, under en tid när det fanns en stark framtidstro i samhället.

Verket representerar en mer modernistisk tolkning, där konstnären har lämnat det naturalistiska för ett mer stiliserat formspråk. Barnfigurernas ställningar och gester är formade för att skapa en sammanhängande dynamisk komposition, vilket kanske framgår av den dubbeltydiga undertiteln ”Rytmisk lek”.

De ringar som barnen i skulpturen leker med kallas förr tunnband. Det var ringar som användes till att trä över och hålla ihop tunnor av trä. När tunnorna kasserades kunde barnen leka med de överblivna ringarna genom att försöka hålla dem rullande så länge som möjligt och att sätta fart på dem med pinnar. Idag kallas även de moderna ringar i metall som används inom rytmisk gymnastik för tunnband.

Skulptören Elma Oijens levde mellan 1907 och 1992. Efter studier på Valands konstskola i Göteborg gjorde hon studieresor till Danmark och Italien. Många av hennes verk är figurer och porträtt i gips och brons och har visats vid flera utställningar i Göteborg, bland annat på Lorensbergs Konstsalong, Konsthallen och Mässhallen.

Hon har även gjort det offentliga konstverket Arbetarhustru, som finns på Landala torg.

Dimman

Dimman © Rolf Denman/Bildupphovsrätt, 2021. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

Här har konstnären Rolf Denman gestaltat något så flyktigt och eteriskt som dimma – i material som är raka motsatsen.

Högt upp på tre betongpelare bland gångbanor, gräsmattor och lekplatser sitter några former som trots sin tunga vikt ändå utstrålar en lätthet och luftighet.

Verket har en böljande rörelse som spretar och drar och olika håll, som om delarna fjäderlätt drar dit minsta vindpust för dem.

Konst i Miljonprogrammet

Skulpturen från 1966 är placerad mitt bland höghusen på Fiolgatan i Västra Frölunda. Den tillkom under den tid då Miljonprogrammet, ett politiskt program för att bygga en miljon nya bostäder i Sverige, pågick. Precis som i många andra områden som byggdes då hade konsten en viktig och självklar plats i bostadsområdena.

Under denna period låg den abstrakta konstens uttryck i tiden. Kanske gav det många konstnärer en känsla av frihet att kunna gestalta i princip vad som helst, stort som smått. Till och med att skulptera ”dimma” i metall.

Rolf Denman (1923-2012) utbildade sig på dåvarande Slöjdföreningens skola 1948-50 och därefter på Valands Konstskola 1951-56. Han har gjort ett 50-tal offentliga verk runt om i Sverige. I Göteborg har han utöver detta verk också skapat Foten och Statisk flykt.

Carl von Linné

Carl von Linné © Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

Strax innanför Botaniska trädgårdens entré står den svenska botanikens fader Carl von Linné staty.

Carl von Linné levde under åren 1707-1778 och är en av Sveriges mest kända vetenskapsmän, mycket tack vare sitt system för klassificering av naturen. Redan innan han fyllt 30 år skrev han och gav ut sin berömda Systema naturæ. I den klassificerar han framförallt växter, men även djur och mineraler.

Rasbiologins fader?

Linné är ofta hyllad som botanikens fader, och hans system för att klassificera och namnge allt i naturen används inom vetenskapen än idag. Men det finns också en mörkare sida av Linnés forskning. I sitt arbete kategoriserade han även människor, utifrån rasistiska föreställningar om högre och lägre stående rastyper med inneboende psykologiska egenskaper.

Denna ”vetenskapliga rasism” var en föregångare till rasbiologin och en del av en ideologisk rasism som användes för att rättfärdiga olika koloniala projekt, som sätter sina spår i vårt samhälle än idag.

Restes av Smålands gille

Vid den tid när Linnébysten kom på plats var det framförallt statyer och byster föreställande betydelsefulla män som ansågs vara värda att förevigas i brons och placeras offentligt. Linné, som inte utgör något undantag, är här avbildad i relativt unga år med peruk och i tidstypiska 1700-talskläder.

Carl von Linné, som föddes i Småland, var den person som valdes att hyllas av Smålands gille i Göteborg för att uppmärksamma gillets 50-årsfirande. Runt granitsockelns nederkant löper en graverad text som lyder: ”Till hugfästandet av Smålands gille i Göteborg – Rest år 1923 – Dess 50-åriga tillblivnad”.

Porträttet är utfört av den finlandssvenska konstnären Walter Runeberg och gjöts redan 1907 i Helsingfors. Varför det dröjde 16 år innan den placerades i Botaniska trädgården är inte känt, men troligt är att bysten gjordes i flera exemplar och att denna redan fanns färdig eller är en senare avgjutning.

Konstnären Walter Runeberg (1838 – 1920) var son till Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg och författaren Fredrika Tengström. Han studerade i Finland och Köpenhamn och bodde under drygt 30 år i Rom och Paris. Där studerade han bland annat antikens skulptur. Han var en populär porträttskulptör och gjorde ett flertal porträtt av svenska professorer.

Vårens huldra

Vårens Huldra © Gunnar Nilsson/Bildupphovsrätt, 2021 Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2021

En bit in från gången som löper genom Botaniska trädgården möter man denna mytologiska kvinnogestalt i brons, föreställande skogens härskarinna.

Vårens huldra, skogsfrun eller skogsrå är benämningar som använts på detta väsen, sprunget ur den nordiska folktron. Enligt folktron rådde hon över de vilda djuren och kunde vilseleda skogsvandrare och förföra män som hon fann attraktiva. De män hon förfört blev ofta tysta och introverta och var sedan själsligt bundna till henne under resten av sitt liv.

År 2018 utsattes skulpturen för en kraftig vandalisering och renoverades därefter. Efter vaxbehandling av bronsytan blev skulpturen som ny igen. Våren 2019 kom skulpturen tillbaka till sin plats under trädet.

Finns i flera exemplar

Vårens huldra är gjuten i flera exemplar och återfinns bland annat i Rottneros skulpturpark och i Linköpings trädgårdsförening.

Skulpturen donerades till Botaniska trädgården av direktör Torsten Odqvist och kom på plats 1954.

Konstnären Gunnar Nilsson (1904-1995) bodde som barn utanför Karlskrona. Redan i femårsåldern visade han intresse för att modellera och gjorde bland annat några små djurfigurer i blålera. Han uppmuntrades av sin far som ställde i ordning ett litet rum där han kunde arbeta på sin fritid. Vid 14 års ålder började han ta kvällskurser i skulptur och måleri i Karlskrona. När Gunnar Nilsson var 20 år flyttade familjen till Finspång där han fick arbete som kontorist.

I Finspång fick han hjälp av sin far att inreda en egen ateljé i ett uthus där han arbetade målmedvetet med sitt skulpterande. Han hade en dröm om att få åka till Paris för vidare studier och med hjälp från välvilliga medmänniskor fick han 1928 äntligen möjlighet att åka dit, där han tog över konstnären Bror Hjorths ateljé. Som ateljégranne hade han den nu världsberömde skulptören Alberto Giacometti, som han kom att utveckla en lång vänskap med.

1962 blev han ledamot i Svenska Konstakademin och från 1965 i Franska Konstakademin.