Stadsrummet runt station Haga
Tre konstnärer bjöds in för att ta fram idéförslag för konstgestaltning till stadsrummet kring den nya stationen Haga: Nina Canell, Lap-See Lam och Maddie Leach. Konstnären Nina Canell vann upphandlingen med förslaget Pitch Drop Pavilion (700 years).
Här kan du se alla idéförslagen.
Nina Canell, “Pitch Drop Pavilion (700 years)”
Den svenska konstnären Nina Canell vann upphandlingen för Haga med sin konstgestaltning Pitch Drop Pavilion (700 years).
I ett grönområde i anslutning till station Haga placeras en skulptur i form av en rund paviljong, som det går att kika in i på ena sidan genom ett fönster. Inuti paviljongen finns en betongtratt som innehåller materialet beck (”pitch” på engelska).
Beck är ett fossilt material som bildas av förmultnade växter, harts, kol och petroleum, och har traditionellt använts till att bland annat täta båtskrov. Det var tidigare en viktig handelsvara i Sverige som kan spåras tillbaka till Vikingatiden. Materialet är otroligt trögflytande, och har minst en miljard gånger högre viskositet än vatten.
Genom tratten i paviljongen kommer en droppe beck långsamt att bildas för att till slut falla. Har du tur kan du bli vittne till det sällsynta ögonblicket. Paviljongens utsida är klädd med en vågformad, gjuten basalt, vars ljusreflekterande och oljeskimrande yta drar paralleller till mineralhistoria och geologi. Insidan är gjord av ljus betong, och ett takfönster får naturligt ljus att flöda in. Ljuset skapar en stark kontrast mot den becksvarta droppen, som gör att den naturligt hamnar i blickfånget genom paviljongens fönster.
Kan hålla i 700 år
Konstgestaltningen är inspirerad av vetenskapliga experiment med beckdroppar, varav det längsta har pågått sedan 1927. I det experimentet har droppen fallit ungefär vart nionde år, men under många år gjorde slumpen att ingen hade bevittnat beckdroppen falla. När exempelvis den sjunde droppen föll år 1988, råkade arbetsledaren vara ute för att hämta kaffe. År 2000 hade en kamera installerats, men tekniska problem gjorde att man ändå missade droppen.
Om någon lyckas se en droppe falla i Haga återstår att se. Installationen ska stå orörd i minst 100 år, men becket kan räcka så länge som 700 år. På så vis kan Pitch Drop Pavilion (700 years) ses som en svindlande studie av väntan och tid. Verket inbjuder till att reflektera över olika tidsbegrepp och biologiska och geologiska rytmer, samtidigt som det visualiserar tidens tröghet och utmanar det ofta stressiga förhållningssätt till tid som annars präglar tågstationer.
Ur juryns motivering:
”Med sin transformativa skulptur lyckas Nina Canell ladda Haga med förtätad energi av förväntan som går att erfara kroppsligt likväl som själsligt. ’Pitch Drop Pavilion (700 years)’ är ett långskaligt konstverk som utmanar kraven på permanens och den offentliga konstens skenbara begränsningar – en slags lek med tid som adderar ytterligare lager till stadsrummet. Verket bär en outtalad tillit till att det fortfarande kommer finnas en stad, människor och ett samhälle om 700 år. En ljus framtidsbild som är värd att lyfta upp i vår tid.”
Nina Canell (född 1979 i Växjö) är konstnär baserad i Berlin. Hon har sin konstnärliga examen från Dun Laoghaire Institute of Art, Design och Technology i Dublin och har haft ett flertal separatutställningar på museer runt om i världen. I sitt konstnärskap utforskar hon olika materials transformation i tid och rum genom skulptur och installation.
Lap-See Lam, ”Vi ses på Drömmarnas kaj”
Lap-See Lams förslag är en konstgestaltning vid Rosenlundskanalen i flera delar, som bygger på berättelsen om skeppet Floating Restaurant Sea Palace, i Göteborg populärt kallad ”Drakbåten”. Båten byggdes i Shanghai efter kejserliga ritningar och fördes till Göteborg 1991. Efter fruktlösa försök övergavs planerna på att skapa en flytande kinarestaurang på båten, och den lämnades vid Drömmarnas kaj där den blev föremål för spekulationer och mytbildning.
En av delarna i Lams idéförslag är ett ledljusverk, där texten ”Vi ses på Drömmarnas kaj” är monterat på undersidan av den nya gångbron över Rosenlundskanalen. På så sätt går det att se drakbåten som en spegling i vattnet.
Det går också att se båtens glimrande fjäll i en rörlig, storskalig skulptur placerad invid kanalen, och på andra sidan vattnet ser vi formen av tre tygdraperade stolar utförda i betong. Väl på plats går det att slå sig ner på en av stolarna och ta del av ett ljudverk, som återger en fantasifull berättelse om drakbåtens irrfärd som spänner över dåtid, nutid och framtid.
Utforskar mytologiseringen av Kina
I verket gräver Lap-See Lam där hon står och utgår från sin egen familjehistoria. Mytologiserandet av Drakbåten rymmer flera historiska spår som kan speglas till området nära Haga. Bland annat knyter den an till Göteborgs tidiga koppling till Kina via Ostindiska kompaniet och 1700-talets vurm för det kinesiska, och hur det påverkar svenskens bild av Kina än idag.
Det är också en berättelse om den västerländska kinarestaurangens tillblivelse, där generationer av migration återskapar och saluför en fantasibild av Kina, men som med sin särpräglade inredningsestetik kommit att bli en kulturmiljö i sin egen rätt.
Lap-See Lam (född 1990 i Stockholm) är konstnär baserad i Stockholm. Genom att röra sig fritt mellan olika medier och material skapar hon allkonstverk som utforskar den svenskkinesiska kulturhistorien.
Maddie Leach, ”Livskraftig”
I Maddie Leachs förslag står de långsamt växande lavarna i fokus. Lavar är så kallade pionjärarter som kan växa på i princip allt som är stilla tillräckligt länge, ibland så sakta som med några millimeter per år. På så sätt kan de återetablera liv och växtlighet på oorganiska platser som blivit påverkade av oss människor.
I förslaget installeras särskilda växtplatser för lavar på taken till tre av stationsbyggnaderna, gjorda av nybruten diabas från Västlänkens tunnelbygge. Där får kolonier av lavar växa fram under 50–100 år. Från marken går det att se lavarna via offentliga teleskop.
Bredvid teleskopen placeras bänkar av återvunnet trä som kommer från de träd som behövdes huggas ner i samband med stationsbygget. På bänken kan man sätta sig och tillfälligt bli en lav, genom att lyssna till ett särskilt ljudspår där besökaren omsluts av en kör av förstärkta vibrationer från lavar som växer i området.
Genom lavarnas långsamma och försiktiga framväxt introducerar Livskraftig andra sätt att tänka kring tid och hastighet. Knappt synliga arter i stadsmiljön lyfts omsorgsfullt fram och synliggör processer som annars ofta går oss förbi.
Maddie Leach (född 1970 i Nya Zeeland) är konstnär bosatt i Göteborg. Hennes konstnärskap kännetecknas av en konceptuell mångsidighet där olika processer och slumpen välkomnas. Leach arbetar ofta med text och tryckta medier, video och performativa aktioner.
Så utsågs vinnaren
Idéförslagen togs fram genom en internationell urvalsupphandling 2021, där konstnärer från hela världen kunde ansöka om att ta fram konstgestaltningar till stadsrummen runt Haga och Korsvägen. All konst i Västlänken ska tas fram utifrån Västlänkens gemensamma konstprogram Kronotopia, där tematiken relaterar till olika aspekter av tid och rum.
Efter att ett första urval gjorts, bjöds totalt tre konstnärer in för att ta fram idéförslag.
En sakkunnig jury har utsett det vinnande förslaget. Juryn bestod av representanter från kulturförvaltningen, trafikkontoret, park- och naturförvaltningen, Västfastigheter inom Västra Götalandsregionen, Statens konstråd samt externa konstsakkunniga.
Juryn har bedömt förslagen utifrån kriterier som hur konstgestaltningarna tar sig an tematiken, dess visionära bärkraft, hur de förhåller sig till stadsrummet och utvecklar den offentliga konsten, samt utifrån hållbarhet och materialval. Ett krav på konstgestaltningarna var att de ska vara unika, självständiga och hålla i minst 50 år.
Det vinnande förslaget Pitch Drop Pavilion (700 years) ska vara klart samtidigt som Västlänken i sin helhet, i nuläget beräknat till 2030-2032.