Ungdom © Carl Eldh/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
På en gräsyta strax innanför Lisebergs huvudentré står denna skulptur föreställande två ungdomar. En flicka och en pojke, på väg att träda in i vuxenvärlden, står nakna mitt emot varandra med händerna sammanlänkade. Pojken betraktar flickan som böjer sitt huvud.
Skulpturen skildrar den omvälvande tid i en människas liv som inträffar under puberteten när kroppen utvecklas och bereder sig på att lämna barndomen. Gestaltningen är gjord med ömhet och förståelse för de känslor och tankar som kan finnas i en ung människa under tonåren.
Skulpturen Ungdom skapades redan 1911, och kom att bli en av konstnärens mest kända och uppskattade verk. Det finns ett flertal avgjutningar av skulpturen runt om i Sverige, varav denna, som placerades på Liseberg 1946, är en.
Konstnären Carl Eldh levde 1873-1954. Han föddes i Uppland under fattiga omständigheter som son till en smed. Under 1900-talets första hälft var han en av de mest anlitade skulptörerna i Sverige och har utfört många offentliga konstverk placerade över hela landet. Han utbildade sig på Tekniska skolan i Stockholm (senare Konstfack). Runt sekelskiftet studerade han i Paris under några år, samtidigt som han försörjde sig som träsnidare.
Ett av Eldhs största och mer kända verk är Brantingmonumentet i brons från 1952, på Norra Bantorget i Stockholm. I Göteborg har konstnären även utfört en porträttbyst i brons av Hjalmar Branting, som står vid Folkets Hus på Olof Palmes plats.
Skulpturen är beställd och bekostad av Liseberg AB.
Folkvisan © Eric Grate/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
En ung man med huvudet lätt bakåtböjt och till synes helt inne i musiken han frammanar, står sedan 1946 på gräsmattan strax innanför Lisebergs huvudentré, spelande på sin fiol.
Skulpturen Folkvisan föreställer en mansfigur med sin vänstra hand höjd uppåt och med ett grepp runt fiolens hals. Instrumentets nederdel vilar mot axeln. Den högra armen i vinkel och i handen håller han en imaginär stråke. Mannens huvud är lätt bakåtlutat och ansiktsuttrycket speglar en glädje och inlevelse i de tänkta toner han spelar.
Konstverket skapades ursprungligen av Eric Grate 1937 och finns i två snarlika utföranden. Skillnaden mellan de två versionerna är att i den andra versionen är mannens bägge armar är uppsträckta i luften. Avgjutningar av den andra versionen finns bland annat i Borås och Bromma.
Eric Grate verkade till en början i en figurativ tradition och i Göteborg finns förutom Folkvisan även Våren och Sommaren (Ung man) i den kategorin. Senare i sin karriär arbetade Grate alltmer abstrakt och hans Snäckfågel från 1967 är en god representant för detta uttryck.
Eric Grate levde mellan 1896 – 1983. Han studerade på Konsthögskolan i Stockholm 1917-1921 och gjorde senare studieresor till Tyskland, Grekland och Italien. Han bodde och verkade i Paris under nästan tio år, i en tid när flera stora svenska konstnärer som Isaac Grünewald, Nils Dardel, Sigrid Hjertén, Otte Sköld vistades där. Under 1940-talet var han professor vid Konstakademin i Stockholm.
Han är rikt representerad i hela landet med sina skulpturer. I Solna finns sedan 1993 Eric Grates park, en skulpturpark till minne av konstnären.
Skulpturen är beställd och bekostad av Liseberg AB.
Minnesbrunn med Triton © Carl Milles/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
20 år efter att Carl Milles Poseidon invigdes på Götaplatsen fick havsgudens son Triton också sin plats i Göteborg. Triton var enligt grekisk mytologi son till Poseidon och havsgudinnan Amfitrite och var hälften fisk och hälften människa.
Triton, som enligt mytologin styrde över vågorna, ses här avbildad som om han uppburen på en våg sträcker huvud och armar upp mot himlen, medan han blåser i en snäcka och får havet att storma eller stillna. Genom att blåsa i snäckan kunde han också skrämma jättar på flykten.
Triton är utförd i brons, den urn-liknande formen är gjord i svart granit och bassängen är täckt med bitar av alla de marmorsorter som finns i Sverige.
Skulpturen skapades av Milles redan på 1920-talet och visades för första gången i Göteborg på Jubileumsutställningen 1923. Den var då placerad där nuvarande Göteborgs Konserthus ligger.
Carl Milles
Skulptören Carl Milles levde mellan 1875 och 1955. Med sina monumentala skulpturer i brons eller gips dominerade han svenskt konstliv under 1900-talets första hälft. Han var verksam främst i Europa, men under lång tid också i USA. Han var professor i modellering vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm och senare lärare på Cranbrook Academy utanför Detroit i USA.
I Göteborg finns ett flertal verk av Carl Milles, som till exempel Delaweremonumentet, Poseidon med brunnskar och Danserskor.
Skulpturen Minnesbrunn med Triton är beställd och bekostad av Liseberg AB.
Sten-Åke Cederhök © Eino Hanski 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
Alla som sett TV-programmet Albert och Herbert från 1970-talet känner nog igen karaktären som konstnären Eino Hanski här har gestaltat.
Mellan 1974-1981 sändes den mycket populära komediserien Albert och Herbert, som handlade om skrothandlaren Albert, spelad av Sten-Åke Cederhök, och hans son Herbert, spelad av Tomas von Brömssen. Vid ett gatuhörn snett emot Lisebergsbanan står denna bronsversion av Albert, som är klädd i sin slitna stickade tröja och de tillika stickade vantarna och sin karaktäristiska hatt. I en inbjudande gest med armarna utbredda tycks han vilja bjuda in alla att ta del av det han har att berätta.
Skådespelaren Sten-Åke Cederhök levde mellan 1913-1990. Före succén med Albert och Herbert gjorde han sig känd hos svenskarna genom TV-programmet Jubel i busken, som sändes under åren 1968 – 1975. Där underhöll han och skådespelaren Sonya Hedenbratt med sång och roliga historier. Programmets signaturmelodi var sången ”Knö daj in, fast dörra e trång…”.
År 1998, åtta år efter Sten-Åke Cederhöks död, kom detta minnesmärke på plats.
Författaren och konstnären Eino Hanski föddes 1928 i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) och familjen flydde senare därifrån i samband med tyskarnas belägring av staden. 1945 anlände de till Sverige. Tjugo år senare 1965 debuterade han som författare och skrev närmare 20 böcker. Många av hans böcker behandlade tiden i och flykten från Sovjetunionen.
Först på senare år började Hanski skulptera och han kom att göra flera offentliga verk i Göteborg. Förutom porträttet av Sten-Åke Cederhök har han gjort statyn Evert Taube vid Göteborgsoperan, Stigbergs-Lasse i Gathenhielmska kulturreservatet och skulpturen Månskäran. Hanski avled i Göteborg år 2000.
Skulpturen är beställd och bekostad av Liseberg AB.
Lisebergsclownerna © Astri Bergman-Taube/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
På ett runt fundament uppe på berget inne på Liseberg, syns några clowner i brons uppträda för besökarna. De fyra figurerna i skulpturen är alla rörliga och kan rotera runt på sin lilla scen.
Med karaktäristiska näsor och frisyrer återges de fyra clownerna i olika poser. En klappar i händerna, en bjuder in publiken att ta del av föreställningen, en annan balanserar ett barn i ena handen medan den fjärde sträcker sina armar upp mot himlen.
Som modell under arbetet med skulpturgruppen använde konstnären Astri Bergman-Taube den berömde spanska clownen Charlie Rivel, vars riktiga namn var Josep Andreu i Lasserre.
Konstnären Astri Bergman-Taube levde mellan 1898 – 1980. Hon kom från en familj där konsten fanns som en självklar del, i och med hennes fars yrke som hovkonstgjutare. Hon gick på skulptör- och målarskola i Stockholm och studerade senare även i Paris. Där träffade hon skalden och konstnären Evert Taube, som hon var gift med i 51 år.
Efter tiden i Paris gick Astri Bergman-Taube även fyra år på Konstakademin i Stockholm. Under sina verksamma år som konstnär hade hon ett flertal beställningsuppdrag, bland annat av porträtt och minnesplaketter. Tre år innan Lisebergsclownerna kom på plats, 1980, avled Astri Bergman-Taube, 82 år gammal.
Skulpturgruppen beställdes till Lisebergs 60-årsjubileum och kom på plats 1983.
Kopparmärra II © Svenrobert Lundquist/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Dahlqvist 2020
Kopparmärra II är ett minnesmärke över den socialdemokratiske politikern Göran Johansson, som i många år var kommunstyrelsens ordförande i Göteborg. Han satt också i Lisebergs styrelse under fyra decennier både som ledamot och ordförande.
Verkets titel är en både humoristisk och allvarlig kommentar till Karl IX;s ryttarstaty (folkligt benämnd Kopparmärra), föreställande den på sin tid illa omtyckte kung Karl IX, som rent av blev kallad despot. Kanske är det därför som ryttarstatyn av Göteborgshumorn har döpts om till Kopparmärra, trots att statyn föreställer en hingst som är gjord i brons.
Till skillnad från den forne kungen, som var motsatsen till en folkets man, så vill konstnären här visa på att den folkvalde Göran Johansson kanske likaväl eller rentav hellre skulle förtjäna att bli förevigad till häst. Vi ser en symbolisk man iklädd keps och gummistövlar, ridande barbacka på en ardennerhäst. Alla attributen är folkliga och enkla och skapar bilden av en demokratiskt vald ”folkets man”.
Skulpturen är placerad i en grönskande rabatt med en skylt där det står:
”’Liseberg ska alltid vara en grönskande oas’ – Göran Johansson. Till minne av Göran Johansson (1945 – 2014), ledamot och ordförande i Lisebergs styrelse under närmare fyra decennier”.
Konstnären Svenrobert Lundquist (född 1940) är skulptör, tecknare och grafiker. Han är utbildad vid Konsthögskolan Valand, där han senare också varit prefekt. Mellan 1996-1999 var han chef för Göteborgs Konsthall. Lundquist har gjort många offentliga skulpturer runtom i landet. Han är representerad på bland annat Moderna Museet i Stockholm, Göteborgs konstmuseum, Nordiska Akvarellmuseet och British Museum i London.
Göteborgssviten: underjorden
Detta platsspecifika ljudkonstverk utgår från stadsdelen Haga och undersöker de historiska och geologiska lager som framträder i samband med Västlänkens utgrävningar.
Konstnären Pia Sandström har intresserat sig för platsens dolda lager och de underliggande meningar som över tid suddats ut av röster, fotsulor och utgrävningar. Göteborgssviten: underjorden tar formen av en ljudarkeologisk borrkärna som för oss djupt ner i jorden, myterna och människorna som är kopplade till stadsdelen.
Såhär berättar Pia Sandström med egna ord:
”Berget har legat stilla och orört sedan urtid. Berg och lera i botten. Under Göteborgs 400-åriga historia har hittills 150 år ägnats åt att flytta lera, det finns en tröghet i marken som inte är synligt för ögat. Kaponjärgatan som leder från Skansen Kronan rakt norrut mot befästningen uppe vid Otterhälleverken har en gång varit en dold gång. Jag intresserar mig för lagren i marken under fötterna.”
Verket är det första av två. Det andra färdigställdes 2021 och heter Mörkerseende (Klangbotten).
Det går att lyssna på ljudverket var som helst, men det upplevs bäst på plats vid Kaponjärgatan i Haga.
Göteborgssviten: underjorden är en del av projektet Konst under byggtiden av Västlänken, i samarbete med Trafikkontoret och GIBCA, Göteborgs Internationella Konstbiennal.
Läs en intervju med konstnären Pia Sandström om verket här.
Månskäran © Eino Hanski, 2020/Bildupphovsrätt. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
Skulpturen Månskäran består av en cirkelrund form i mörkt patinerat brons varav en fjärdedel utgörs av en blank bronsfärgad kvinnokropp.
Den blanka kroppen symboliserar den solbelysta delen av månen vid nymåne. Cirkelformen är förankrad med fyra stänger i ett stort rödfärgat granitblock.
På en skylt fäst i granitblocket finns denna text av Hanski:
”I evigt kretslopp från din ban
Du lyser våra stigar
du värmer hjärtat kylig natt
ger kraft åt kärleksdrömmar
och rytmisk tid i kvinnors kropp
bestäms av dina cirklar
du följer med i varje liv
tills våra blickar slocknat”
Författaren och konstnären Eino Hanski (1928-2000) föddes i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) och familjen flydde senare därifrån i samband med tyskarnas belägring av staden. 1945 anlände de till Sverige. Tjugo år senare 1965 debuterade han som författare och skrev närmare 20 böcker. Många av hans böcker behandlade tiden i och flykten från Sovjetunionen.
Först på senare år började Hanski skulptera och han kom att göra flera offentliga verk i Göteborg. Förutom Månskäran har han bland annat gjort statyn av Evert Taube vid Göteborgsoperan, Stigbergs-Lasse i Gathenhielmska kulturreservatet och porträttet av Sten-Åke Cederhök på Liseberg.
Verket beställdes och bekostades av Göteborg Energi.
Blodet i oss © Ola Åstrand/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
Vägar, tunnlar, viadukter och broar är som en del av trafikens blodomlopp. När man passerar genom Ola Åstrands ljussatta väg- och gångtunnel i Kviberg kan man nu också känna in och bli medveten om vårt gemensamma mänskliga dito.
Med små medel har konstnären skapat en effektfull upplevelse för de fotgängare, cyklister och bilister som passerar genom tunneln. Den intensivt lysande blodröda färgen förvandlar en vanligen ganska död och ogästvänlig plats, där bilmotorernas ljud studsar mot den grå betongen och där man som fotgängare helst vill passera så fort som möjligt. När mörkret lagt sig träder man nu istället in i detta omslutande röda ljus och ser den vita texten ”blodet i oss” på den motsatta väggen.
Kanske kan denna korta vistelse i ”det röda” frammana tankar och reflektioner. Så här skriver konstnären själv om sitt verk:
”Oavsett årstid och tid på dygnet, om du kör bil eller promenerar, tänker jag mig vistelsen i tunneln som ett ögonblick av värme i vardagen. Jag tänker mig att texten ’blodet i oss’ förstärker denna tillhörighet och att man upplever en känsla av ett ’vi’. För oavsett hur vi ser ut är vi samma på insidan.”
Ljuskonst i tunnlar
Blodet i oss är ett konstverk inom projektet Ljuskonst i tunnlar som startade 2014 på uppdrag av Trygg, vacker stad , en samverkansorganisation inom Göteborgs Stad i samarbete med Göteborg Konst och White Arkitekter. I projektet fick konstnärer i samarbete med arkitekter ljussätta ett flertal tunnlar av olika slag, för att bygga bort miljöer som av många upplevdes som mörka och otrygga.
Ola Åstrand (född 1959) utbildade sig på Konsthögskolan Valand 1986-91 och är representerad på bland annat Moderna Museet, Malmö Museum, Uppsala Konstmuseum, Linköpings Kommun, Göteborgs Konstmuseum, Ystads Konstmuseum. Han arbetar som bildkonstnär och utställningskurator.
Forest Fuel © Jessica Lloyd-Jones/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
Detta ljuskonstverk som består av en rörlig projektion på en byggnad kan bara ses efter mörkrets inbrott. Då förvandlas fasaden på Sävenäsverket till en grönskimrande granskog.
Sävenäsverket är en anläggning som drivs av Göteborg Energi och som producerar kraft och energi till staden genom eldning med träflis från skogsindustrin.
I samband med att en ny entrébyggnad invigdes tillkom detta konstverk genom enprocentregeln. Uppdraget att skapa en projektion på fasaden gick till den walesiska konstnären Jessica Lloyd-Jones.
I stället för att skapa ett konstverk inne i den nya entrén valde man här att göra ett konstverk som blev mer tillgängligt och möjligt för fler att ta del av. Konstverkets innehåll skulle också visa på den verksamhet som pågår inne i byggnaden. Nu projiceras en animerad film på utsidan som visar på den råvara som utgör grunden till det bränsle som används; träflis.
Träflisen eldas upp och ger energi, askan som bildas vid förbränningen förs sedan tillbaka till skogen där den återför de näringsämnen som är nödvändiga för skogens återväxt – ett cykliskt förlopp för förnybar energi.
Jessica Lloyd-Jones (född 1983) bor och arbetar i norra Wales, England. I sin konst arbetar hon bland annat med vetenskap- och teknikrelaterade frågor och är intresserad av energi och naturfenomen.
Verket ForestFuel är finansierat inom ramen för enprocentregeln i ett samarbete mellan Göteborg Konst och Göteborg Energi. Enprocentregeln innebär att byggande bolag och förvaltningar inom Göteborgs Stad avsätter minst en procent av byggkostnaden till konst i alla ny-, om- och tillbyggnadsprojekt.
