Artwork arkiv - Sida 14 av 42

J.A Wadman

Johan Peter Molin, "J A Wadman". © Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2018

Johan Anders Wadman verkade som poet och diktare i Göteborg och kallades ”Göteborgs Bellman”. År 1869 avtäcktes bysten föreställande honom i Lorensbergsparken.

Wadman föddes 1777 i Karlskrona och kom till Göteborg 1814. Han hade dessförinnan arbetat som informator och lärare i Sverige och Finland. Han deltog senare även i fälttågen i Tyskland, Belgien och Norge 1813-14, där han under befattningen kommissarie hade som uppgift att ta hand om sjukvårdsförrådet.

Det var då som det, på sin tid, bevingade begreppet ”Utsupet, sa Wadman” myntades. Svaret syftade på en fråga från ansvariga myndigheter om var det brännvin fanns som ingick i läkemedelsförrådet.

Skalden J.A Wadman fick aldrig någon större ekonomisk framgång i sitt diktande och dog utfattig år 1837 i sin lägenhet på Kvarnbergsgatan i Göteborg.

Hans samlade skrifter publicerades i tre utgåvor under åren 1855-56, dock med ändringar av ”anständighetsskäl”, då man ansåg att Wadman var alltför grov i sitt språk.

Medlemmar i ordenssällskapet Göta Par Bricole finansierade porträttet som utfördes av konstnären Johan Peter Molin, som även gjort skulpturen Bältespännarna.

2012 placerades bysten av Wadman i Vasaparken. Dessförinnan hade den stått i Lorensbergsparken och Kronhusparken.

Lodjur

På gräsmattan strax innanför Lisebergs huvudentré står några skulpturer, varav Lodjur är den enda som föreställer ett djur.

Ett lodjur, med bägge baktassarna och vänster framtass i marken, vrider huvudet bakåt som om det letar efter något. Vänster ben är lyft och vinklat bakåt i den riktning lodjuret tittar.

Skulpturen finns i flera exemplar och går att se bland annat i Uppsala och i Skoghall i Värmland.

Konstnären Arvid Knöppel

Konstnären och författaren Arvid Knöppel föddes 1892 i Luleå, och avled 1970. Från 1944 och fram till sin död var han bosatt på sin gård Knöppelåsen utanför Arvika i Värmland. Han anlade där en mindre zoologisk trädgård där han höll ett flertal nordiska djur, som han använde som modeller till sina teckningar, grafiska bilder och skulpturer. Knöppels skulpturer finns på ett flertal platser runt om i Sverige.

Så här skrev författaren och konstnären Gunnar Brusewitz om Arvid Knöppel:

”Det finns i hans bästa djurstudier en slags oskuld i linjen alldeles som om en vore tecknad i skapelsens gryningsljus, så omedveten och ren och samtidigt så obarmhärtigt avslöjande”.

I Göteborg finns även skulpturerna Lekande björnar och Hjortdjur av Arvid Knöppel.

Skulpturen är inköpt och bekostad av Liseberg AB.

Till minnet av en älv

Till minnet av en älv © Anja Örn/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020

Bara ett stenkast från Göta Älv står fem böljande forsar gjutna i aluminium, forsar som inte längre finns. Människans ansvar gentemot naturen och vems blick på den som blir till vårt gemensamma minne är centrala frågor i Anja Örns konstverk Till minnet av en älv.

Verket består av fem aluminiumskulpturer och ett tolv minuter långt videoverk, och är skapat av den Luleåbaserade konstnären Anja Örn. Det visades första gången på Luleåbiennalen 2018. I juni 2020 installerades verket på Monsungatan i Västra Eriksberg.

Imaginära forsar

Till minnet av en älv undersöker frågor om människans påverkan på naturen. Från början var det Luleälven som konstnären undersökte och dokumenterade, en älv som genererar en stor del av landets elproduktion. Sedan början av 1900-talet har stora delar av älven byggts bort och byggts om, till dammar och vattenmagasin. Gränsen mellan landskap och industri blir alltmer upplöst.

Konstnären Anja Örn har berättat att det väckte frågor om hur det känns att tysta en älv, vilket resulterade i de fem skulpturerna. De föreställer imaginära forsar, så som de kan ha sett ut i den älv som en gång varit; virvlande, starka och böljande.

Videoverket undersöker istället älvens historieskrivning och hur vårt gemensamma minne och bild av naturen formas. Under förra sekelskiftet var det populärt bland konstnärer att åka till norra Sverige och avbilda den mäktiga naturen, däribland forsar och vattenfall. Denna koloniala blick på älven finns idag bevarad på museer och i magasin. Videoverket finns på goteborgkonst.se/minnetavenalv. På Monsungatan finns också en skylt med en QR-kod som leder till verket.

Kommentar till platsen

I Göteborg är verket placerat bara ett stenkast från Göta Älv, i ett område som genomgått en stor stadsutvecklingsprocess, från industriområde till bostadsområde. Rester av varvsepoken syns här fortfarande, mest påtaglig den enorma Eriksbergskranen. Till minnet av en älv kan ses som en kommentar till det, och är en påminnelse om vårt ansvar i vår relation till naturen.

Konstnären Anja Örn bor i Luleå. Hennes konst behandlar ofta frågor om skärningspunkter i miljöer, som landskap och industri eller stad och natur. Hon har gjort flera offentliga verk i Sverige, bland annat i Luleå, Piteå och Haparanda.

Konstverket Till minnet av en älv är beställt av Byggherrekonsortiet Västra Eriksberg.

RomanoParken – Sång om en plats

Överblick där man ser platån, bänken, trädet, hjulet och skulpturen som föreställer de lindade skorna.

RomanoParken - Sång om en plats på Stadsmuseets innergård © Knutte Wester/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020

RomanoParken – Sång om en plats är ett konstverk av Knutte Wester som gestaltar en mosaik av romska erfarenheter och minnen. Främst är verket en plats, som består av flera delar: ett namn, fyra skulpturer, en platå, en skylt, ett träd och ett ljudkonstverk.

Konstnären Knutte Westers ursprungliga uppdrag var att skapa ett minnesmärke över romernas historia i Göteborg, men efter många samtal med personer ur den nationella minoriteten romer formulerade han om sitt uppdrag. Det var omöjligt att skapa ett minnesmärke som sammanfattar eller symboliserar en romernas historia. Istället har Knutte Wester skapat en konstgestaltning där många känslor, minnen och berättelser får finnas samtidigt, och där lyssnandet som metod har varit centralt.

Många av dem som Wester intervjuade i arbetet med verket vittnade om avsaknaden av en fast plats. RomanoParken är därför tänkt att vara just en plats, fysiskt såväl som i minnet och tanken. Platsen knyts samman genom ljudverket, där vi kan ta del av minnesfragment från alla de berättelser som har gett upphov till konstverket som helhet. Här finns minnen så svåra att man inte vill minnas, men också minnen av kärlek och värme mitt i kylan.

Förutom ljudverket består gestaltningen av en platå i trä och fyra skulpturer i brons, som föreställer en siluett av ett hus eller ett hem, ett par skor av lindade tygremsor, ett vagnshjul och en bänk med knutna händer som knoppar.

Ska flyttas efter Västlänken

Från maj 2020 till februari 2022 var verket tillfälligt placerat på Stadsmuseets innergård.

När bygget av Västlänken är klart kommer RomanoParken – Sång om en plats att installeras permanent i den framtida Bergslagsparken mellan Centralstationen och Regionens hus (förr kallad BJ-parken). Till dess är verket magasinerat.

Gestaltningen kommer att placeras vid ett av parkens äldsta träd, en alm. Inuti platån kommer ett litet blommande träd att planteras, som en symbol för framtiden, eller kanske ett försök till förlåt. Platsen är inte slumpmässigt vald – under 1950-talet fanns en romsk bosättning där som drevs bort.

RomanoParken är på så sätt inte ett färdigt konstverk, inte en färdigdefinierad plats. Det lilla trädet kommer att växa med tiden, liksom berättelserna växer från förr in i framtiden.

Konstnären Knutte Wester (född 1977 i Eskilstuna) är konstnär och filmare. Han är utbildad vid Konsthögskolan vid Umeå universitet och Wits University i Johannesburg. I sin konst lyfter han ofta upplevelser av att hantera och leva i en orättvis omvärld.

Verket RomanoParken – Sång om en plats är inköpt av Charles Felix Lindbergs donationsfond. Fonden finansierar offentlig konst i Göteborg och göteborgarna kan påverka vilka platser som blir aktuella för konstgestaltning.

Här kan du läsa mer om verket och en intervju med konstnären Knutte Wester.

På goteborgkonst.se/romanoparken kan du både lyssna på och läsa en transkribering av ljudverket på svenska. Du kan också läsa översättningar av ljudverket på de romska varietéerna arli, gurbeti, kaale, kelderash, lovari, resanderomani och rumungri.

Vigintiquinque

Vigintiquinque © Carl Hammoud/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020

På Syster Estrids gata på Guldheden lyser ett garage upp nattetid, genom tjugofem ljussatta mässingsplåtar utformade som fönster.

Carl Hammouds fasadgestaltning består av tjugofem ljussatta mässingsplåtar utformade som fönster i perspektiv, som är infattade i den perforerade plåtfasaden. Fönstren är formgivna i två storlekar som varvas om vartannat. Placerade i sicksack skapar de formen av ett EKG, rytmen av ett hjärtas slag – kanske det hjärta som en gång slutade slå alltför tidigt hos den person som namngivit gatan, Estrid Rodhe.

Sjuksköterskan Estrid Rodhe levde 1877-1912 och var verksam vid Sahlgrenska sjukhuset. Hon var en pionjär inom utvecklingen av sjuksköterskeutbildningen och hann göra ett stort avtryck inom yrket innan hennes hjärta plötsligt stannade en natt 1912, vid blott 34 års ålder.

Titeln på konstverket, Vigintiquinque, är det latinska ordet för tjugofem och syftar till det antal fönster som löper längs fasaden – ett fönster för varje sköterska och läkare som givit namn åt Guldhedens gator. Det relaterar också till den medicinska terminologi som på latin gett namn åt kroppens alla delar.

Som konstnären själv uttrycker det: ”Tanken är att Vigintiquinque ska kunna ses som del av Guldhedens geografiska anatomi”.

Konstnären Carl Hammoud (född 1976) är verksam i Stockholm och utbildad på Valands konsthögskola i Göteborg. Han arbetar främst med teckning, måleri och skulptur.

Verket Vigintiquinque är finansierat genom enprocentregeln. Den innebär att byggande bolag och förvaltningar inom Göteborgs Stad avsätter minst en procent av byggkostnaden till konst i alla ny-, om- och tillbyggnadsprojekt.

Ungdom

Ungdom © Carl Eldh/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020

På en gräsyta strax innanför Lisebergs huvudentré står denna skulptur föreställande två ungdomar. En flicka och en pojke, på väg att träda in i vuxenvärlden, står nakna mitt emot varandra med händerna sammanlänkade. Pojken betraktar flickan som böjer sitt huvud.

Skulpturen skildrar den omvälvande tid i en människas liv som inträffar under puberteten när kroppen utvecklas och bereder sig på att lämna barndomen. Gestaltningen är gjord med ömhet och förståelse för de känslor och tankar som kan finnas i en ung människa under tonåren.

Skulpturen Ungdom skapades redan 1911, och kom att bli en av konstnärens mest kända och uppskattade verk. Det finns ett flertal avgjutningar av skulpturen runt om i Sverige, varav denna, som placerades på Liseberg 1946, är en.

Konstnären Carl Eldh levde 1873-1954. Han föddes i Uppland under fattiga omständigheter som son till en smed. Under 1900-talets första hälft var han en av de mest anlitade skulptörerna i Sverige och har utfört många offentliga konstverk placerade över hela landet. Han utbildade sig på Tekniska skolan i Stockholm (senare Konstfack). Runt sekelskiftet studerade han i Paris under några år, samtidigt som han försörjde sig som träsnidare.

Ett av Eldhs största och mer kända verk är Brantingmonumentet i brons från 1952, på Norra Bantorget i Stockholm. I Göteborg har konstnären även utfört en porträttbyst i brons av Hjalmar Branting, som står vid Folkets Hus på Olof Palmes plats.

Skulpturen är beställd och bekostad av Liseberg AB.

Folkvisan

Folkvisan © Eric Grate/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020

En ung man med huvudet lätt bakåtböjt och till synes helt inne i musiken han frammanar, står sedan 1946 på gräsmattan strax innanför Lisebergs huvudentré, spelande på sin fiol.

Skulpturen Folkvisan föreställer en mansfigur med sin vänstra hand höjd uppåt och med ett grepp runt fiolens hals. Instrumentets nederdel vilar mot axeln. Den högra armen i vinkel och i handen håller han en imaginär stråke. Mannens huvud är lätt bakåtlutat och ansiktsuttrycket speglar en glädje och inlevelse i de tänkta toner han spelar.

Konstverket skapades ursprungligen av Eric Grate 1937 och finns i två snarlika utföranden. Skillnaden mellan de två versionerna är att i den andra versionen är mannens bägge armar är uppsträckta i luften. Avgjutningar av den andra versionen finns bland annat i Borås och Bromma.

Eric Grate verkade till en början i en figurativ tradition och i Göteborg finns förutom Folkvisan även Våren och Sommaren (Ung man) i den kategorin. Senare i sin karriär arbetade Grate alltmer abstrakt och hans Snäckfågel från 1967 är en god representant för detta uttryck.

Eric Grate levde mellan 1896 – 1983. Han studerade på Konsthögskolan i Stockholm 1917-1921 och gjorde senare studieresor till Tyskland, Grekland och Italien. Han bodde och verkade i Paris under nästan tio år, i en tid när flera stora svenska konstnärer som Isaac Grünewald, Nils Dardel, Sigrid Hjertén, Otte Sköld vistades där. Under 1940-talet var han professor vid Konstakademin i Stockholm.

Han är rikt representerad i hela landet med sina skulpturer. I Solna finns sedan 1993 Eric Grates park, en skulpturpark till minne av konstnären.

Skulpturen är beställd och bekostad av Liseberg AB.

Minnesbrunn med Triton

20 år efter att Carl Milles Poseidon invigdes på Götaplatsen fick havsgudens son Triton också sin plats i Göteborg. Triton var enligt grekisk mytologi son till Poseidon och havsgudinnan Amfitrite och var hälften fisk och hälften människa.

Triton, som enligt mytologin styrde över vågorna, ses här avbildad som om han uppburen på en våg sträcker huvud och armar upp mot himlen, medan han blåser i en snäcka och får havet att storma eller stillna. Genom att blåsa i snäckan kunde han också skrämma jättar på flykten.

Triton är utförd i brons, den urn-liknande formen är gjord i svart granit och bassängen är täckt med bitar av alla de marmorsorter som finns i Sverige.

Skulpturen skapades av Milles redan på 1920-talet och visades för första gången i Göteborg på Jubileumsutställningen 1923. Den var då placerad där nuvarande Göteborgs Konserthus ligger.

Carl Milles

Skulptören Carl Milles levde mellan 1875 och 1955. Med sina monumentala skulpturer i brons eller gips dominerade han svenskt konstliv under 1900-talets första hälft. Han var verksam främst i Europa, men under lång tid också i USA. Han var professor i modellering vid Kungliga konsthögskolan i Stockholm och senare lärare på Cranbrook Academy utanför Detroit i USA.

I Göteborg finns ett flertal verk av Carl Milles, som till exempel Delaweremonumentet, Poseidon med brunnskar och Danserskor.

Skulpturen Minnesbrunn med Triton är beställd och bekostad av Liseberg AB.

Sten-Åke Cederhök

Alla som sett TV-programmet Albert och Herbert från 1970-talet känner nog igen karaktären som konstnären Eino Hanski här har gestaltat.

Mellan 1974-1981 sändes den mycket populära komediserien Albert och Herbert, som handlade om skrothandlaren Albert, spelad av Sten-Åke Cederhök, och hans son Herbert, spelad av Tomas von Brömssen. Vid ett gatuhörn snett emot Lisebergsbanan står denna bronsversion av Albert, som är klädd i sin slitna stickade tröja och de tillika stickade vantarna och sin karaktäristiska hatt. I en inbjudande gest med armarna utbredda tycks han vilja bjuda in alla att ta del av det han har att berätta.

Skådespelaren Sten-Åke Cederhök levde mellan 1913-1990. Före succén med Albert och Herbert gjorde han sig känd hos svenskarna genom TV-programmet Jubel i busken, som sändes under åren 1968 – 1975. Där underhöll han och skådespelaren Sonya Hedenbratt med sång och roliga historier. Programmets signaturmelodi var sången ”Knö daj in, fast dörra e trång…”.

År 1998, åtta år efter Sten-Åke Cederhöks död, kom detta minnesmärke på plats.

Författaren och konstnären Eino Hanski föddes 1928 i Sankt Petersburg (dåvarande Leningrad) och familjen flydde senare därifrån i samband med tyskarnas belägring av staden. 1945 anlände de till Sverige. Tjugo år senare 1965 debuterade han som författare och skrev närmare 20 böcker. Många av hans böcker behandlade tiden i och flykten från Sovjetunionen.

Först på senare år började Hanski skulptera och han kom att göra flera offentliga verk i Göteborg. Förutom porträttet av Sten-Åke Cederhök har han gjort statyn Evert Taube vid Göteborgsoperan, Stigbergs-Lasse i Gathenhielmska kulturreservatet och skulpturen Månskäran. Hanski avled i Göteborg år 2000.

Skulpturen är beställd och bekostad av Liseberg AB.

Lisebergsclownerna

På ett runt fundament uppe på berget inne på Liseberg, syns några clowner i brons uppträda för besökarna. De fyra figurerna i skulpturen är alla rörliga och kan rotera runt på sin lilla scen.

Med karaktäristiska näsor och frisyrer återges de fyra clownerna i olika poser. En klappar i händerna, en bjuder in publiken att ta del av föreställningen, en annan balanserar ett barn i ena handen medan den fjärde sträcker sina armar upp mot himlen.

Som modell under arbetet med skulpturgruppen använde konstnären Astri Bergman-Taube den berömde spanska clownen Charlie Rivel, vars riktiga namn var Josep Andreu i Lasserre.

Konstnären Astri Bergman-Taube levde mellan 1898 – 1980. Hon kom från en familj där konsten fanns som en självklar del, i och med hennes fars yrke som hovkonstgjutare. Hon gick på skulptör- och målarskola i Stockholm och studerade senare även i Paris. Där träffade hon skalden och konstnären Evert Taube, som hon var gift med i 51 år.

Efter tiden i Paris gick Astri Bergman-Taube även fyra år på Konstakademin i Stockholm. Under sina verksamma år som konstnär hade hon ett flertal beställningsuppdrag, bland annat av porträtt och minnesplaketter. Tre år innan Lisebergsclownerna kom på plats, 1980, avled Astri Bergman-Taube, 82 år gammal.

Skulpturgruppen beställdes till Lisebergs 60-årsjubileum och kom på plats 1983.