Videoverk (2018) av Anja Örn, 12 minuter.
Hur det känns att stänga av ett vattenfall, att tysta en fors?
Det måste vara som att sluta andas väldigt långsamt.
Jag lever bredvid en av de förut mäktigaste av älvar. En älv med svindlande mängder vatten som forsat fram genom landskapet, Luleå älv. Nu är den helt stilla och alldeles, alldeles tyst. Det som innan var forsar och fall är nu kraftverk, dammar och vattenmagasin.
Under mina resor längs älvens geografi har jag också färdats i tiden och genom historien. Det har fått mig undra över hur det såg ut då innan, om forsarna hördes över avstånd?
Jag intresserar mig för den konstnärliga representationen av vattenfallen som ett nationellt verktyg av sin tid, men också så som ett sista minnesarkiv. Vem beskrev älven som en gång var, vems blick blir vårt gemensamma minne?
”Till minnet av en älv” reflekterar över frågor om skulden i ett landskap, hur den känns och hur den ser ut. Om gemensamma minnen och representation i förhållande till ett landskap och dess historia.
Verket består av en film och fem skulpturer föreställande imaginära vattenfall och forsar som en gång varit, och rör sig mellan ett ganska dokumentärt plan och ett helt annat mer poetiskt förhållningssätt.
– Anja Örn