Brons-arkiv - Sida 12 av 18

Arbetarhustru

"Arbetarhustru", Elma Oijens. © Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2015

”Med fast hand, sträv av arbete, mjuk av kärlek, höll du samman hemmet.” Så står det på stensockeln till Elma Oijens skulptur på Landala torg.

Statyn kom till 1980 på initiativ av Gamla Landalapojkar, en förening som verkar för att bevara minnet av området och invånarna i Landala. De ville hylla alla de mödrar som spelat en avgörande samhällsroll i det tysta, innan det fanns barnomsorg, lunchrestauranger och möjligheten för kvinnor från arbetarklassen att få ett betalt arbete. Genom en insamling lyckades de finansiera en skulptur och gestaltningsuppdraget gick till konstnären Elma Oijens.

Hyllar sina och allas mödrar

Hela texten på verkets sockel lyder så här:

”Med fast hand, sträv av arbete, mjuk av kärlek, höll du samman hemmet. Föreningen Gamla Landalapojkar och alla bidragsgivarna, lät resa statyn år 1980, sina mödrar i kär åminnelse.”

Verket ägs och förvaltas av Bostadsbolaget i Göteborg.

Skulptören Elma Oijens levde mellan 1907 och 1992. Efter studier på Valands konstskola i Göteborg gjorde hon studieresor till Danmark och Italien. Många av hennes verk är figurer och porträtt i gips och brons och har visats vid flera utställningar i Göteborg, bland annat på Lorensbergs Konstsalong, Konsthallen och Mässhallen.

Oraklet

Vid en av ingångarna till Domkyrkoparken sitter en uråldrig varelse, nyss uppstigen ur havet. Slå dig ned bredvid på stenen. Om inte för att få råd om framtiden, så kanske för att studera de sinnrika detaljerna på nära håll.

2013 beslutade kommunfullmäktige att berika Göteborg med tre nya konstverk. Alla skulle utgå från barnens perspektiv. Efter en tävling med inbjudna konstnärer föll valet på Tilda Lovell, Emma Ströde och Ragnhild Alexandersson. I december 2015 invigdes skulpturerna Oraklet, Nikes Göteborg och Lätt som en plätt tillsammans med nyfikna barn som fick prova och känna.

Oraklet är en gracil gestalt sammansatt av delar från havets värld. Ena foten är en fiskstjärt. Över ansiktet av snäckor, ostron och musslor finns en bläckfisk som hår och huvud. En hand är en sjöstjärna och på den andra ser fingrarna ut att komma från ett kräftdjur.

Ett orakel är gudarnas språkrör som förmedlar och tolkar spådomar, enligt grekisk och romersk mytologi. Här hos Göteborgs eget orakel kan barn och vuxna slå sig ned för att viska hemligheter och kanske få svar. Möjligen finns här också ett samtal med en annan av stadens mest kända personligheter. Precis som Poseidon på Götaplatsen, verkar skulpturen hämtad ur antikens idévärld och havets fantasifulla myller.

Konstnären Tilda Lovell är född 1972 i Mölndal utanför Göteborg. Hon har utbildat sig på Hovedskous konstskola i Göteborg och Kungliga Konsthögskolan i Stockholm och jobbar främst med inriktning mot skulptur, installation och animation. Hennes konst har visats på flera separatutställningar och har prisats bland annat genom Bernadotte Art Award 2014.

Verket Oraklet är samfinansierat av Innerstaden AB och Charles Felix Lindbergs donationsfond. Fonden finansierar offentlig konst i Göteborg och göteborgarna kan påverka vilka platser som blir aktuella för konstgestaltning.

Se mer: bildserie som beskriver tillkomsten av ”Oraklet”

Vingslag

Vingslag ©Gudrun Eduards/Bildupphovsrätt 2018. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2016

Skulpturen ”Vingslag” har efter renovering fått en ny fin placering på en gräsyta som vetter ner mot Eketrägatan.

Tre ben eller strävbågar bildar en katedralliknande byggnad, där stiliserade fåglar ser ut att flyga omkring. På benen syns inskriptioner som refererar till historiska händelser.

Konstnären och skulptören Gudrun Eduards Balldin föddes 1935 i Göteborg. Hon utbildade sig vid Slöjdföreningens skola i Göteborg 1951 och i Los Angeles City College 1952-55, och därefter på Accademia di Belle Arti di Brera i Milano för Marino Marini.

Hon har bland annat utfört Finlandsmonumentet på Tegeluddsvägen i Stockholm och Skridskoseglaren och Figurer i vind i Gårdsten i Göteborg.

Konstverket ägs och förvaltas av Familjebostäder i Göteborg.

Vågens tjusning

Per Hasselberg, "Vågens tjusning". © Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2014

Om man läser konstnärens intention med verket ”Vågens tjusning”, som handlar om hur en ung kvinna lockas av ljuva förföriska toner från en näck, dold i det svarta vattnet nedanför, inser man snart att själva andemeningen med verket gått förlorad i och med att den tidigare stensatta dammen nu fyllts igen och där står nu flickan på en planteringsyta istället, där inte en våg syns på långt håll.

Det svartvita fotot visar på hur konstverket tidigare var placerat.

Konstnären Per Hasselberg (1850-1894) skapade ”Vågens tjusning” 1888 i Paris. Han började sin bana som snickarlärling i Karlshamn efter att ha visat talang för bland annat träsnideri. När han kom till Karlshamn från sin födelseort Hasselstad utanför Ronneby hette han Per Åkesson. Senare tog han sig sitt nya efternamn Hasselberg efter födelseorten. Efter några års utbildning i Stockholm fick han ett statligt yrkesstipendium och åkte till Paris där han slår om och blir skulptör. På Parissalongen gör han succé med sin skulptur ”Snöklockan”.
Han flyttar senare hem till Sverige igen där han bland annat vistas i Göteborg som rådgivare åt Pontus Fürstenberg när denne skulle anlägga sitt privata galleri i Fürstenbergska palatset i Brunnsparken, (idag benämnt Palacehuset). Han dör 1894, endast 44 år gammal.

I Göteborg finns ett flertal skulpturer av Hasselberg. På Göteborgs Konstmuseum i Fürstenbergska galleriet finns originalen i marmor av ”Snöklockan” och ”Grodan”. Han har också gjort den kända ”Såningskvinnan” (Johanna i Brunnsparken) och en bronsbyst i Hagaparken, föreställande S.A Hedlund.

John Ericsson

Ingel Fallstedt, "John Ericsson" © Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2014

På Avenyn mellan Allén och Parkgatan finns ett monument av en av Sveriges mest kända innovatörer. John Ericsson uppfann bland annat båtpropellern och skeppet USS Monitor.

Porträttet invigdes i oktober 1899 under hällande regn. Att en ny staty placerades var en stor sak och nästan en tiondel av stadens invånare hade samlats för att uppleva avtäckningen.

John Ericsson skapade redan som tonåring avancerade uppfinningar. Utöver propellern och skeppet USS Monitor* uppfann han bland annat varmluftsmaskinen, som också blev hans mest lönsamma innovation.

Den göteborgska skulpturen av honom kom till på initiativ av riksdagsmannen och järnvägsbyggaren Claes Adelsköld. En insamling startades och bidrag kom in, i första hand från göteborgare.

Kritiserat verk

Uppdraget gick till bildhuggaren Ingel Fallstedt som utbildat sig på Konstakademin, Stockholm och i München och Paris. Han ansågs vara en skicklig porträttör och hans verk var livfulla och impressionistiska.

Men verket kom att bli hårt kritiserat av stadens borgare, troligtvis samma personer som lämnat bidrag till monumentet. Kritiken handlade om att uppfinnaren avbildats med en allt för avslappnad hållning och skrynkliga byxor.

Konstnärens sista skulptur

Statyn av John Ericsson blev konstnärens sista. Strax efter att han färdigställt verket lades han in på Lunds lasarett för utmattningsdepression. Efter två veckor på sjukhus reste paret Fallstedt till Köpenhamn där de tog in på pensionat. På morgonen, fem månader före invigningen av skulpturen, hittades han död efter att ha begått självmord.

Sockeln i granit skapades av professor J G Clason och arkitekterna Yngve Rasmussen och Eugen Thorburn. Hela verket renoverades sommaren 2017. Då återskapades också några saknade delar.

Ingel Fallstedt levde mellan 1848 och 1899. Han visade tidigt intresse för konsten, men först när fadern dog började han på Konstakademin i Stockholm. Utbildningen bekostade han genom arvet från sin far. Fallstedt fortsatte sin utbildning i Paris, där han bland annat ska ha umgåtts med konstnären Paul Gauguin. Runt 1890 flyttade han till Göteborg och blev populär både som konstnär och i stadens sällskapsliv. I slutet av 1800-talet var Fallstedt med och moderniserade Konstakademin i Stockholm, i vilken han också blev ledamot 1897.

*På Maritiman – Göteborgs maritima Centrum kan du gå ombord på och bese ett unikt exemplar av en monitor vid namn Sölve från 1875.

Lejon (Lejontrappan)

"Lejon" © Camilla Bergman Foto: © Jan Peter Dahlqvist, 2016

Alldeles invid Brunnsparken vakar ett lejonpar över hamnkanalen. Mellan dem, på den breda trappan ned mot vattnet, kan du slå dig ned för en lugn stund mitt i stadsvimlet.

Camilla Bergmans bronsstatyer kom till i samband med att Brunnsparken byggdes om. Invigningen gick av stapeln på Gustav Adolfdagen 6 november 1991 med flera tusen personer i publiken.

Men redan 1638 anlände de första lejonen till platsen. För att påminna om lejonet i Göteborgs stadsvapen hade den dåvarande Lejonbron fyra stående lejonfigurer vid brofästena.

Engagemang gav utdelning

I mitten av 1800-talet ersattes den gamla bron med en ny i järn. Den fick namnet Fontänbron efter fontänskulpturen i Brunnsparken. 1990 byggdes Brunnsparken om, bland annat för att få plats med spårvagnar. Samtidigt skapades den breda trappan ner mot vattnet för att skapa kontakt med hamnkanalen.

I projektet fanns inga pengar för nya lejonstatyer. Men på stadsbyggnadskontoret fanns den engagerade arkitekten Göran Wallin. Han fick flera företag och institutioner att tillsammans skänka den miljon som krävdes för att bekosta ett nytt lejonpar. De som finansierat skulpturerna är Östra Nordstadens Samfällighetsförening, Sveriges Riksbank, Fastighets AB Regnbågen, SPP, Göteborgs och Bohus Läns stadshypoteksförening, Handelsbanken, NCC Väst och Wasa Försäkring.

Skulptören Camilla Bergman föddes 1954 i Sundsvall. Hon är utbildad vid Konstfack i Stockholm och på Kungliga konsthögskolan i Stockholm. Lejonskulpturerna är hennes mest kända verk.

Victor Hasselblad

Victor Hasselblad © Ulf Celén/Bildupphovsrätt 2018. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2014

Den 8 mars 2006, på Victor Hasselblads 100-årsdag, avtäcks skulpturen som föreställer honom, stående med sin egna karaktäristiska världsberömda kamera i händerna, en kamera som bland annat användes på flera amerikanska rymdfärder.

Astronauten Harrison H Schmitt som deltog i resan till månen 1972 med Apollo 17, invigde skulpturen. För att minna om kamerans historia ser man i bronsplattan ett avtryck av en ”månsko”.

Den ursprungliga skissen i lera till skulpturen gjordes av den nu avlidne författaren och skulptören Eino Hanski. Efter hans död använde Ulf Celén hans modell som utgångspunkt, men hade också fotografier av Victor Hasselblad till hjälp.

Skulpturporträttet är placerat på Götaplatsen nedanför Göteborgs konsthall.

Danserskor

På Götaplatsen, till vänster om Göteborgs konstmuseums entré, står Carl Milles Danserskor. En skulptur vars likar återfinns på flera håll runt om i världen.

Materialet är brons och motivet två nakna, dansande kvinnor.
Det är inte svårt att förstå skulptören Milles intresse för den balans och spänning som finns i denna frusna dansscen. Lägg också märke till de fint gestaltade händerna.

Carl Milles var fascinerad av sin tids stora danserskor – som Isabella Duncan, Maud Allan och Mary Wigman. Det ledde till flera skulpturer med liknande motiv.
Danserskor finns även i Mjölby, Norrköping, Millesgården, Stockholm, Ekerö kommun och i Cranbrook, USA.

Statyn i Göteborg tillkom 1915. Den var i privat ägo till 1923, då den skänktes till Göteborgs Konstmuseum. Det var lagom till stadens 300-årsjubileum och den stora jubileumsutställningen.

Idag finns statyn på Götaplatsen, dit den flyttades 1952.

Skapade Poseidon

Carl Milles levde 1875-1955 och föddes i nuvarande Knivsta. Han var svensk skulptör, verksam i Europa och USA. Efternamnet tog han efter sin fars, Emil ”Mille” Anderssons, smeknamn.

I Göteborg finns flera av hans verk, kändast är kanske Poseidon med brunnskar på Götaplatsen.

Går du ofta hit, eller?

Vid den nya entrén till Stadsbiblioteket möter vi Yvonne T. Larssons tre pelare som skiljer sig markant från den stramhet man normalt förknippar med en pelares form.

Istället uttrycker de trots sin tyngd en slags lätthet med sin känsla av ett luftigt tyg som faller i mjuka veck. Pelarna, drygt tre meter höga, är gjutna i brons och sprutmålade i rött, gult och blått. Titeln på verket är Går du ofta hit, eller?

Konstnären berättar att hon ville skapa en slags motbild till Götaplatsens strama manliga formspråk och föra in en sinnlig och mer kvinnlig gestaltning till platsen. Lite längre upp på Götaplatsen, utanför Stadsteatern står två figurer i sten, en så kallad ”karyatid”, som är en pelare formad som kvinna och längre upp står den manliga motsvarigheten ”atlant” och bär upp taket över entrén och visst kan man ana att konstnären haft dessa med sig i tankarna i sitt verk.

Hon berättar vidare att hon inspirerats av bland annat Christo, konstnären som gjort sig känd för att klä in stora byggnader i tyg och av den engelsk-nigerianske konstnären Yinka Shonibare som i sina verk arbetar med frågor om kolonialism, ras och klass och ofta använder afrikanska kläder i starka färger i sina verk. Kanske kan man här hitta ledtrådar till lusten hos Yvonne T. Larsson att arbeta med färg och tyg.

Weeping Girl

Inne i Centralstationens väntsal står denna skulptur som ofta väcker känslor hos betraktaren.

Lutad med ena armen mot väggen står en liten flicka. Gråter hon, eller leker hon kurragömma? Det är inte alldeles självklart. Skulpturen kallas även för ”Lek eller allvar?”

Skulpturen ägs av Jernhusen och kom till sin plats efter samarbete med Pilane skulpturpark på Tjörn där Weeping Girl visades 2009.

Konstnären Laura Ford föddes i Wales 1961 och är annars känd för att främst arbeta med djur som motiv, inspirerad av författaren Beatrix Potters sagoböcker. I hennes verk får djuren en slags förmänskligad form, som sagoväsen eller mytologiska gestalter, och här finns mått av både humor och allvar. I Stockholm, nära Rosenbad, finns till exempel hennes Hemlös räv (Rag and Bone With Blanket).