Blodet i oss © Ola Åstrand/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
Vägar, tunnlar, viadukter och broar är som en del av trafikens blodomlopp. När man passerar genom Ola Åstrands ljussatta väg- och gångtunnel i Kviberg kan man nu också känna in och bli medveten om vårt gemensamma mänskliga dito.
Med små medel har konstnären skapat en effektfull upplevelse för de fotgängare, cyklister och bilister som passerar genom tunneln. Den intensivt lysande blodröda färgen förvandlar en vanligen ganska död och ogästvänlig plats, där bilmotorernas ljud studsar mot den grå betongen och där man som fotgängare helst vill passera så fort som möjligt. När mörkret lagt sig träder man nu istället in i detta omslutande röda ljus och ser den vita texten ”blodet i oss” på den motsatta väggen.
Kanske kan denna korta vistelse i ”det röda” frammana tankar och reflektioner. Så här skriver konstnären själv om sitt verk:
”Oavsett årstid och tid på dygnet, om du kör bil eller promenerar, tänker jag mig vistelsen i tunneln som ett ögonblick av värme i vardagen. Jag tänker mig att texten ’blodet i oss’ förstärker denna tillhörighet och att man upplever en känsla av ett ’vi’. För oavsett hur vi ser ut är vi samma på insidan.”
Ljuskonst i tunnlar
Blodet i oss är ett konstverk inom projektet Ljuskonst i tunnlar som startade 2014 på uppdrag av Trygg, vacker stad , en samverkansorganisation inom Göteborgs Stad i samarbete med Göteborg Konst och White Arkitekter. I projektet fick konstnärer i samarbete med arkitekter ljussätta ett flertal tunnlar av olika slag, för att bygga bort miljöer som av många upplevdes som mörka och otrygga.
Ola Åstrand (född 1959) utbildade sig på Konsthögskolan Valand 1986-91 och är representerad på bland annat Moderna Museet, Malmö Museum, Uppsala Konstmuseum, Linköpings Kommun, Göteborgs Konstmuseum, Ystads Konstmuseum. Han arbetar som bildkonstnär och utställningskurator.
Forest Fuel © Jessica Lloyd-Jones/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
Detta ljuskonstverk som består av en rörlig projektion på en byggnad kan bara ses efter mörkrets inbrott. Då förvandlas fasaden på Sävenäsverket till en grönskimrande granskog.
Sävenäsverket är en anläggning som drivs av Göteborg Energi och som producerar kraft och energi till staden genom eldning med träflis från skogsindustrin.
I samband med att en ny entrébyggnad invigdes tillkom detta konstverk genom enprocentregeln. Uppdraget att skapa en projektion på fasaden gick till den walesiska konstnären Jessica Lloyd-Jones.
I stället för att skapa ett konstverk inne i den nya entrén valde man här att göra ett konstverk som blev mer tillgängligt och möjligt för fler att ta del av. Konstverkets innehåll skulle också visa på den verksamhet som pågår inne i byggnaden. Nu projiceras en animerad film på utsidan som visar på den råvara som utgör grunden till det bränsle som används; träflis.
Träflisen eldas upp och ger energi, askan som bildas vid förbränningen förs sedan tillbaka till skogen där den återför de näringsämnen som är nödvändiga för skogens återväxt – ett cykliskt förlopp för förnybar energi.
Jessica Lloyd-Jones (född 1983) bor och arbetar i norra Wales, England. I sin konst arbetar hon bland annat med vetenskap- och teknikrelaterade frågor och är intresserad av energi och naturfenomen.
Verket ForestFuel är finansierat inom ramen för enprocentregeln i ett samarbete mellan Göteborg Konst och Göteborg Energi. Enprocentregeln innebär att byggande bolag och förvaltningar inom Göteborgs Stad avsätter minst en procent av byggkostnaden till konst i alla ny-, om- och tillbyggnadsprojekt.
RymdConfetti © Pia Hedström/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
När mörkret lagt sig framstår platser, föremål, byggnader och växtlighet på ett helt annat sätt än i dagsljus. Pia Hedströms skulptur utgör ett utmärkt exempel på detta.
På dagen ser vi en nästan tolv meter hög, blank stålbåge resa sig i en välvd form, som uttrycker såväl rörelse och fart, som en del av en större tänkt elliptisk bana. När man närmar sig skulpturen syns det intrikata genombrutna mönstret som täcker hela ytan. Bakom mönstret ser man olikfärgade glas.
Dagtid lyckas RymdConfetti aktivera platsen genom sin storlek, form, rörelse och ytmässighet. På kvällen tycks platsen bli lite mer intim, omgärdad av byggnader och träd och då genomgår också konstverket en slags förvandling. Den hårda kantigheten och den stålblanka ytan löses upp av de olikfärgade ljusformerna och det är som om man får se ett smalt utsnitt av världsrymden med lysande kometsvansar, solar och planeter i olika banor.
Pia Hedström (född 1960) är utbildad på Konstfack, Stockholm och på Konsthögskolan Valand, Göteborg. Hon har gjort ett flertal offentliga gestaltningar runt om i Sverige och är representerad på bland annat Göteborgs konstmuseum, Vetlanda Museum och Statens Konstråd.
RymdConfetti är beställd och bekostad av Skanska fastigheter genom enprocentregeln. Den innebär att byggande bolag och förvaltningar inom Göteborgs Stad avsätter minst en procent av byggkostnaden till konst i alla ny-, om- och tillbyggnadsprojekt.
Sittande flicka © Gerhard Henning/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2020
En ung sittande kvinna stöder sig på ena armen med ena benet vikt in under det andra och huvudet vridet åt sidan i en till synes behaglig och vilande pose.
Skulpturen, med den självförklarande titeln Sittande flicka, visades av den svensk-danske konstnären Gerhard Henning (1880-1967) på utställningen Nordisk konst 1939, i den då nybyggda Mässhallen vid Liseberg. Där köptes den in av Consuela Colliander som senare skänkte den till Rådhuset i Göteborg där hennes man Ernst Colliander var verksam som rådman.
Gerhard Henning föddes i Stockholm 1880, men bara två år senare flyttade familjen till Köpenhamn. När Gerhard var 16 år bosatte familjen sig i Göteborg, där han studerade på Slöjdföreningens skola. Där lärde han känna konstnären Ivar Arosenius som han kom att utveckla en lång vänskap med. Senare kom de bägge konstnärerna att gå på Valands konstskola under ledning av Carl Wilhelmsson. Henning var mycket påverkad av Arosenius sätt att teckna och måla och det var som tecknare och målare han startade sin konstnärsbana.
Efter att han fått ett stipendium som gav honom möjlighet att åka till Rom, där han studerade skulptur på stadens museer, började han på allvar att arbeta med skulptur. Senare kom hans vanligaste motiv att vara just nakna kvinnor och därför får Sittande flicka anses vara en typisk skulptur av konstnären.
Skulpturen är utförd i ett material som kallas konststen, vilken består av krossade bergarter uppblandat med cement som bindemedel. Materialet kallas även stengöt eller konstbetong och är inte lika hållbart över tid som exempelvis granit. Fördelen med materialet var att man kunde gjuta flera exemplar av ett verk genom att skapa en gjutform, och därefter bearbeta och slipa ytan om man så önskade.
Skulpturen kan endast betraktas från insidan då gården inte är öppen för allmänheten.
Skulpturen förvaltas av det kommunala bolaget Higab.
A bright memory from time past © Patrik Bengtsson/Bildupphovsrätt 2020. Foto: Jan Peter Dahlqvist.
I skymningen eller när mörkret fallit kan man från gatan nedanför Sannaskolan se ett grönskimrande ljus uppe på skolgården. Ljuset ser ut att komma ifrån ett antal självlysande kristaller.
I samband med att Sannaskolan renoverades 2017 tillkom ett nytt ljuskonstverk av konstnären Patrik Bengtsson på skolgården. På en konstgjord sten är fem kristalliknande former placerade, spretande åt olika håll. I stålramar sitter grönt glas monterat och på insidan finns en belysning som tänds vid mörkrets inbrott.
Konstnären återkommer ofta i sina olika konstverk till begreppen tiden och förgängligheten. Verkets titel, som på svenska blir ungefär ”Ett ljust minne från svunna tider”, kan också kopplas till denna tematik. Minnesbilder från barndomen kan framstå i ett magiskt ljus och kanske är det en sådan känsla konstnären velat återskapa.
Skulpturen står fint i kontrast mot Sannaskolans stilrena funkisfasad.
Patrik Bengtsson föddes 1978 och är utbildad vid konsthögskolan Valand i Göteborg. Han arbetar i flera olika tekniker som skulptur, fotografi, måleri och teckning. Han har ställt ut på bland annat Alingsås konsthall och fick 2018 Kirunastipendiet.
Verket A bright memory from time past ägs av Lokalförvaltningen i Göteborg och är finansierat genom enprocentregeln. Den innebär att byggande bolag och förvaltningar inom Göteborgs Stad avsätter minst en procent av byggkostnaden till konst i alla ny-, om- och tillbyggnadsprojekt.
Peter Wieselgren © Bror Chronander © Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2019
110 år efter sin födelse hedrades prästen och nykterhetskämpen Peter Wieselgren med en byst föreställande honom själv. Sedan dess vakar han över Domkyrkoplanen i Göteborg.
Peter Wieselgren föddes år 1800 i Småland. Han utbildade sig vid Lunds universitet där han efter tre års studier avlade sin filosofie magisterexamen. Han blev senare docent i litteraturhistoria och extra ordinarie professor i estetik. 30 år gammal blev han utsedd till vice bibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Lund.
Efter att ha prästvigts 1833 verkade han som kyrkoherde i Västerstads församling i Skåne i femton år och år 1847 fick han en liknande tjänst i Helsingborg. Hans anseende som präst var högt då han hade rykte om sig att kunna bringa ordning och struktur i försummade församlingar, vilket stämde väl överens med den i Helsingborg. Han var dessutom sedan tidiga år en hängiven nykterhetsivrare och lyckades drastiskt minska supandet i de församlingar där han verkade.
1857 blev han domprost i Göteborg, där han verkade fram till sin död 1877. Han ligger begravd på Stampens kyrkogård i Göteborg.
Konstnären Bror Chronander
Bror Chronander (1880-1962) växte upp i Karlstad men studerade sedan vidare på Konstnärsförbundets skola och på Valands målarskola i Göteborg. Efter att ursprungligen ha varit målare slog han tidigt om till skulptör med bland annat Rodin och Meunier som förebilder. I mitten av 1930-talet övergick han till att teckna porträtt som kännetecknades av hans skarpa karaktäriseringsförmåga.
Konstnären har också gjort flaggmasterna vid Gustaf Adolfs torg.
Våren © Gunnar Nilsson/Bildupphovsrätt 2019. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2019
Strax innanför entrén till Trädgårdsföreningen från Kungsportsavenyn möter Våren besökarna i form av en marmorskulptur.
Gunnar Nilssons Våren skapades 1950 och är en typisk skulptur för konstnären. Han gjorde sig känd framförallt genom sina kvinnoskulpturer i brons och marmor, som finns på ett flertal platser runt om i landet.
Några av skulpturerna är namngivna efter modellen. Andra har mer mytologiskt eller symboliskt klingande titlar som exempelvis Vårens huldra, som står i Botaniska Trädgården i Göteborg, och Den lilla baderskan (eller Mimi som den också kallas).
Gunnar Nilsson (1904-1995) bodde som barn utanför Karlskrona. Redan i femårsåldern visade han intresse för att modellera och gjorde bland annat några små djurfigurer i blålera. Han uppmuntrades av sin far som ställde i ordning ett litet rum där han kunde arbeta på sin fritid. Vid fjorton års ålder började han ta kvällskurser i skulptur och måleri i Karlskrona. När Gunnar Nilsson var 20 år flyttade familjen till Finspång där han fick arbete som kontorist.
I Finspång fick han hjälp av sin far att inreda en egen ateljé i ett uthus där han arbetade målmedvetet med sitt skulpterande. Han hade en dröm om att få åka till Paris för vidare studier och med hjälp från välvilliga medmänniskor fick han 1928 äntligen möjlighet att åka dit, där han tog över konstnären Bror Hjorths ateljé. Som ateljégranne hade han den nu världsberömde skulptören Alberto Giacometti, som han kom att utveckla en lång vänskap med.
1962 blev han ledamot i Svenska Konstakademien och från 1965 i Franska Konstakademien.
Meaning well by doing harm © Goran Hassanpour 2019. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2019
Nio stängda dörrar sammanfogade i en spiralform lyser vitt på en gräsyta i ett bostadsområde i Kortedala.
Verket består av totalt nio paneler i en spiralform, gestaltade som dörrar med handtag och lås. Spiralformen i konstverket bygger på principen om det gyllene snittet. Den vitlackerade ytan täcks av en schematisk översikt, ett språkträd, över de ännu levande och utdöda indoeuropeiska språken och dess språkstammar. De utdöda språken är överstrukna.
Så här säger konstnären Goran Hassanpor om verket och idén bakom:
”När jag fick reda på att svenska och mitt modersmål kurdiska kommer från samma rot i det indoeuropeiska språkträdet väcktes min fascination för språk och hur de hänger ihop. Trots att de två språken är så olika har de gemensam historia! Vi valde att i språkträdet även ha med de utdöda språken som funnits men försvunnit, så att det går att följa språkutvecklingen i verket.”
Här kan du läsa hela intervjun med Goran Hassanpor.
Konstverket Meaning well by doing harm invigdes lördag den 23 november 2019 och har tillkommit genom enprocentregeln. Den innebär att byggande bolag och förvaltningar inom Göteborgs Stad avsätter minst en procent av byggkostnaden till konst i alla ny-, om- och tillbyggnadsprojekt.
Vattensnäcka © Carl Magnus/Bildupphovsrätt 2019. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2019
I Trädgårdsföreningen står denna fontänskulptur, som passande nog tillkom för att fira att Göteborgs allmänna vattenförsörjning fyllde 200 år.
I en rund grund damm står ett snäckformat kärl i brons. Från sex omgivande granitpelare sprutar vatten i dubbla strålar ner i kärlet. I ett slags slutet kretslopp pumpas sedan vattnet upp i pelarna för att åter fylla kärlet.
I gestaltningen ingår också en andra rund damm sammanbunden av en långsmal vattenspegel med fontäner.
Projektet Vattensnäcka tillkom 1987 med anledning av att Göteborgs allmänna vattenförsörjning fyllde 200 år.
Konstnären Carl Magnus (f. 1943) har varit huvudlärare i skulptur på Valands konsthögskola i Göteborg och professor i måleri på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Han är också sedan 1992 ledamot i Kungliga Akademien.
Syskonen © Nanna Johansen Ullman, 2019. Foto: Jan Peter Dahlqvist, 2019
Alldeles innanför entrén till Palmhuset i Trädgårdsföreningen står denna lilla fontänskulptur, föreställande ett syskonpar.
En flicka i fem- sexårsåldern med fötterna balanserade på en halvrundel i den lilla dammen, håller ömt sitt småsyskon i famnen, allt medan små vattenkaskader stänker upp på hennes ben.
Konstnären Nanna Johansen Ullman levde 1888–1964. Hon föddes i Danmark och var dotter till Viggo Johansen, som var en av Danmarks mest kända konstnärer.
Som 16-åring flyttade hon till Sverige efter att ha bestämt sig för att bli möbelsnickare. Under åren 1903–1906 gick hon i lära hos snickarfirman Bröderna Eriksson, i Taserud, Arvika, och 1907 fick hon sitt gesällbrev.
Hon återvände några år senare till Danmark och Konstakademin i Köpenhamn där hon under åren 1911-1915 utbildade sig till skulptör.
1929 gifte sig Nanna Johansen Ullman med den svenske konstnären Sigfrid Ullman, som då var lärare på Valands konstskola. Samma år bosatte de sig i Göteborg.
I Göteborg har Nanna Johansen Ullman utöver Syskonen gjort flera offentliga konstverk, bland annat på Sahlgrenska sjukhuset och verket Diskussion från 1957, som förut stod vid Korsvägen men nu är placerat utanför Skårs herrgård i Örgryte.
