Konstnären Mandana Moghaddam har genom medel från Per och Alma Olssons grundskolefond genomfört en konstnärlig gestaltning för Bergsgårdsskolan i Hjällbo.
Konstverket består av tre objekt, klädda i mosaik av spegelglas, som placerats på hög höjd i trapphuset vid entrén. Vid en första anblick påminner de om två moln och ett upp och nedvänt nyckelhål. Verket är en del ur serien Underlandet. Göteborg Konst ber här Mandana att dela med sig av sina tankar kring konstverket och om att arbeta konstnärligt i offentliga miljöer.
Vem är konstnären Mandana Moghaddam?
– Jag är en iransk-svensk konstnär som arbetar med samtidskonst. Mina verk har bland annat visats under den 51:a Venedigbiennalen (2005).
Jag föddes i Teheran 1962. När jag var 17 år utropades Iran till en islamistisk republik genom en revolution som senare ledde till att min far avrättades. Under mina tonår och som ung vuxen var Teheran ofta en hård och fientlig stad att leva i, speciellt under kriget mellan Iran-Irak (1980-88). På grund av den iranska revolutionen och situationen i landet, tvingades jag fly. Till slut beviljades jag asyl i Göteborg, där jag fortfarande är verksam idag.
Ditt konstverk är en del i serien Underlandet som du arbetat med under en längre tid. Kan du berätta om dina tankar kring serien?
– Formerna är skissade för hand och är fritt inspirerad av Alice i Underlandet. I var och en av de små spegelbitar som ytan är byggd av, kan man se sig själv eller en hel värld. Man ser en reflektion av en värld man känner igen eller upptäcker en annan, en okänd värld, en värld att dras in i, gå vilse i och komma ut ur.
Tekniken påminner väldigt mycket om mosaik, där man bygger en bild med hjälp av små bitar. Men i det här fallet är det inte någon bild som jag gestaltar, utan en yta som ger möjlighet för många olika bilder att möta den skimrande formen. Formen på objekten är lekfulla, som hålet som man vill kika in genom, som väcker en nyfikenhet som påminner om att kika in i ett nyckelhål.
Ayeneh Kari kallas konsten att dekorera med spegelglas i små bitar. Tekniken skapades i Iran för ca 300 år sedan. Interiörerna i vackra palats, heliga gravar och moskéer är ofta dekorerade med den här tekniken.
Under de senaste åren har du arbetat med många konstnärliga gestaltningar i offentliga miljöer. Hur har det påverkat din konstnärliga process? Tänker du på de som kommer att möta verket?
– Ja, självklart tänker jag alltid på hur verket ska upplevas och hur det kommuniceras. Speciellt för permanenta verk på offentliga platser är det viktig att utgå ifrån de specifika omständigheter där verket ska visas. Det kan handla om att verket ska hålla oavsett väderförhållanden eller andra omständigheter.
Vilka är drivkrafterna i ditt skapande? Vilka teman och influenser har varit tongivande?
– Genom mitt arbete försöker jag att förstå livet, för att inte glömma. Det är ett sätt för mig att kommunicera och genom mina egna upplevelser och erfarenheter kunna ställa frågor. Mina verk utgår ofta från teman som kommunikation, utanförskap och genus.
Vad arbetar du med just nu?
–Jag är just nu aktuell med videoverket The Silence, som premiärvisades på Göteborgs Internationella Filmfestival och som parallellt också visas som en installation på Konstnärshuset i Stockholm. Utöver det, arbetar jag med två nya videoverk och skissar på en större utställning med verk ur serien Underlandet.
Foto: Angelica Olsson