Konstnären berättar – Klas Eriksson

 

© Foto:Svante Örnberg, 2016
© Foto: Svante Örnberg/Bostadsbolaget, 2016 (bilden något beskuren)

Konstnären Klas Eriksson avslutar nu arbetet med We can be Local, just for one day; en konstnärlig gestaltning av fyra betongpelare som bär upp en lägenhetsbyggnad vid Jöns Rundbäcks Plats i Kvillebäcken.

Konstverket är en permanent gestaltning som kommit till stånd genom stadens 1%-regel och i samarbete mellan konstnären, Bostadsbolaget och Göteborg Konst. Göteborg Konst ber här Klas Eriksson dela med sig av tankar kring den egna konstnärliga praktiken och arbetet med gestaltningsuppdraget.

Vem är konstnären Klas Eriksson?
Konstnär från Stockholm som flyttade till Göteborg för snart tre år sedan. Jag har studerat vid Kungliga Konsthögskolan och är 40 år. Intresserar mig inom min konstnärliga praktik för kontroll, makt och begränsningar, där mitt huvudsakliga uttryck sker genom foto, måleri, performance, video och skulptur.

Ditt konstverk We can be Local, just for one day är en gestaltning av fyra pelare tillhörande en lägenhetsbyggnad i den nya stadsdelen Kvillebäcken. Kan berätta kort om verket?
Kortfattat var idén att använda materialet från en lokal före detta (och nu nedlagd) industri för att hålla upp den nya tidens arkitektur, ta tillvara på en historia som i mångt och mycket kännetecknar staden Göteborg, industrierna. Jag knackade för hand ner de kakelplattor som krävdes för gestaltningen, totalt 2800 stycken. Dessa sanerade jag från graffiti och monterade sedan på de befintliga pelarna med svart fog. Kaklet jag använt mig av är beige och vitt. Saneringen av graffiti skedde utifrån en idé om att spara spår även av detta, som skulle fungera i den slutgiltiga presentationen, vilket jag tycker det gör.

Detta är din första permanenta offentliga gestaltning utomhus. Upplever du att uppdragets karaktär har haft inverkan på din konstnärliga process och i så fall hur?
Tidigare har jag jobbat ganska mycket med temporära skulpturer i det offentliga rummet, så det permanenta var nytt för mig. Det har väl varit ganska likt tidigare processer i just det offentliga rummet vad gäller dialogen med olika instanser och formalia, det som var och är nytt är just det permanenta, att det kommer stå kvar där under en lång tid, förhoppningsvis väldigt länge. Den tanken är ny och har väl haft en mer psykologisk inverkan, i övrigt är processen i själva skapandet och gestaltandet väldigt likt tidigare processer.
Jag hade en fantastisk dialog med Stina Östberg som var konstkonsult genom hela processen. Hon agerade som en slags mellanhand mellan mig, uppdragsgivaren och beställaren.

Vilka teman och influenser ser du som de viktigaste drivkrafterna till ditt skapande?
Jag använder ofta en ganska enkel och given bild eller symbolik i mitt konstnärskap, den är inte svår att känna igen. Sen försöker jag vrida på den för att skapa nya frågor eller kanske diskussion, i detta fall kring historia och den nya tidens arkitektur. Verket är ju platsspecifikt på sitt sätt då allting har skett i Göteborg och både material och underkonsulter som plattsättare till belysningen har lokal anknytning. Jag vet inte om jag använder mig av specifika teman, vissa verk kan hamna i serier, men jag gillar att jobba platsspecifikt helt klart. Drivkraften är väl på nått sätt den samtid som jag verkar i, jag gillar att kommentera fenomen, och då ofta utifrån ett mass- eller populärkulturellt perspektiv.

Om du fick ett gestaltningsuppdrag för det offentliga rummet med helt fria ramar, vad skulle du göra då?
Jag skulle återskapa Lugnets Industriområde där Hammarby Sjöstad i Stockholm ligger idag, och när jag hade gjort det så skulle jag fixa en plåtskada på min bil där, för att stötta en sådan verksamhet och initiativ. Det är ingen nostalgisk tanke, det skulle bara kännas bättre än att åka till Mekonomen för att fixa bilen där.