Avslappnat, med armarna längs sidorna och blicken mot Avenyn, bär två jättar upp Stadsteaterns entrétak och välkomnar besökarna in.
1934 stod Göteborgs Stadsteater färdig, ritad av arkitekt Carl Bergsten. Som en del av den både funktionalistiska och klassicistiska fasaden står Ivar Johnssons människopelare. De är inspirerade av en lång historisk tradition.
En kvinnlig pelarfigur kallas karyatid och en manlig atlant. Båda orden kommer från grekiskan. Karyatid betyder ”flicka från staden Karyai”. De mest kända karyatiderna är de som bär upp taket på templet Erechtheion i grekiska Akropolis. Atlant, även kallad Atlas, är en jätte i den grekiska mytologin. Efter att ha förlorat en strid mot gudarna straffades han med att bära upp himlen på sina axlar.
Utan ansträngning
Den romerska kulturens atlantpelare såg ut som om de fick anstränga sig till det yttersta för att bära upp tyngden, medan de grekiska atlanterna utan minsta svårighet höll stora tunga takkonstruktioner. Atlanten och karyatiden på Stadsteatern hör ur det perspektivet till den grekiska traditionen. Pelarparet inspirerade även konstnären Yvonne T. Larsson som 2014 skapade de nya pelarna till Stadsbiblioteket på andra sidan gatan.
Skulptören och formgivaren Ivar Johnsson levde mellan 1885 och 1970 och har utfört många offentliga verk i Sverige. Med en uttrycksfull och klassicistisk stil är han mest känd för sina monumentala skulpturer. Han var medlem i konstnärsgruppen De tolv och är bland annat konstnären bakom Kvinna vid havet vid Sjöfartsmuseet och Flickan och sjötrollen i Kungsparken, båda i Göteborg. Från 1920 fram till sin död 1970 bodde han på malmgården Heleneborg på Södermalm i Stockholm, där han också hade sin ateljé.